En liten tillbaka blick;

Jag var 10-12 år då det här hände. Jag var på den tiden ensam på min klass i Jasuko (Japanin suomalainen koulu). Jag var mycket intresserad av historia så jag fick en gång fara på en arkeologisk utfärd med min lärare Anna-Liisa (som är Arkeolog). Vi hade en rolig dag vid Biwako sjön. Men det som jag tänker skriva om hände på hemvägen... Det var ganska sent, och det var beckmörkt. Det var kanske sådär vid elva tiden. Vi var just på väg till skolan (där jag bodde under skolveckan).

Vägen slingrade sig igenom en mörk skog. Såklart var det den perfekta ögonblicken för bilen att ge upp kontraktet. Vi stannade alltså mitt i skogen bara 3km från skolan. Jag ville förstås visa att jag var en modig pojke. Så vi kom överens att jag skulle gå till skolan och hämta hjälp. Det tyckte jag var det bästa sättet. Tankenatt vänta dubbelt så lång tid i bilen verkade inte så särskilt lockande... Så började jag sakta gå längs vägen. Alla skuggor verkade vara en aning hemskare en förr. Men mest skrämde mig tanken att gå genom byn. Jag tänkte på alla hemska saker som kunde hända; jag kunde träffa på en japansk Yakuza (en slags maffia). Vanliga japanska barn ska vara hemma före klockan 5 enligt japansk sed. Inget hände på vägen genom skogen. Men när jag kom till byn, greps jag av rädsla. Så jag bad en kort bön till Gud, utan att kanske förvänta mig något speciellt. Jag hann ta bara några steg, då det hördes ett svagt motor ljud. Jag la inte något märke till det, förrän en liten vit bil stannade brevid mig. Rutan vevades ner och jag såg en japansk "tant". Hon sa åt mig att hoppa in i bilen. Jag visste att det inte var särskilt vist att lita på främlingar i såna situationer, de kunde vara vilka som helst kidnappare. Men i den här situationen var det nångting som gjorde mig lugn. Det känndes som om nån bara viskade åt mig att lita på dessa. Det var som om en frid skulle svepa över hela situationen. Jag öppnade dörren och klev in...I bilen var det två japanska tanter. De diskutera med en lantlig japansk dialekt. Jag var tyst hela vägen. Det som förvånade mig var att jag behövde inte säga alls vart jag skulle. De körde åt helt rätt håll, svängde på rätta ställen och till slut var vi framme vid vår skola. Jag hoppade av och tackade för sjutsen. De nickade bara på sitt japanska sätt och körde vidare. Jag gick och väkte vaktmästaren Paavo. Han hämtade sin bil med dragrep. Sen for vi och hämta min lärare och bilen. Allt fick alltså sin Happy ending, bilen fick man reparerat osv... Min lärare berättade att de japanska tanterna var vår skolas grannar, och de hade stannat för att erbjuda hjälp. Anna-Liisa hade förklarat situationen, och så blev det som det blev. Det var bara ett litet men... -Min lärare kunde inte japanska och japanerna kunde inte engelska. Hur det riktit gått till kunde hon inte riktigt svara på. -Jag bara förklarade nångting och de tycktes förstå -kommer jag ihåg att hon sa.

Kanske själva händelsen inte är så märkvärdig och övernaturlig, så har det tilltalat mig mycket. Gud är inte likgiltig som inte bryr sig om en liten pojkes bön. Han hör och han svarar och sänder sina änglar för att betjäna! De är kanske inte alltid övernaturliga väsen utan kan också vara vanliga människor, som tjänar Gud!
Och så säger han i sitt ord 366 gånger att inte vara rädda! Så du kan ta de orden på allvar varje dag (också skottår!!)

Kamino shukuhuku önskar lucas vls!!