En dröm...

Jag såg en dröm inatt, som jag tänkte skriva om. Det blir väl som en novell eller nånting..
Jag kommer inte ihåg allt så jag får väl hitta på lite för att lappa hålen.

Det börja lite som om jag skulle sitta i en biograf helt ensam, och att jag blivit lovad en spännande film. Sen kom det en känsla av att jag sett den förut; en dejavu känsla.

- Jag var i en mängd med andra ungdomar. Jag var en trettonåring, och inte så speciell på något sätt. Vi var vaktades av några få vakter, och vi marscherade framåt mot ett hus. Staden vi befann oss i var helt främmande, men ändå bekant på något sätt!
Vi gick genom en automatisk skjutdörr, likadan som det brukar finnas i varuhus. Vi kom in i ett rum där det fanns bara två hissar, inga trappor eller dylikt. Vi skuffades in i hissarna, och skickades utan vakter till andra våningen. Allt hittills hade skett under fullkomlig tystnad, men nu när vakterna inte var med, så började det höras svaga viskningar. Ingen visste vad det var frågan om...
Hissen stannade och vi steg ut till ett stort rum som såg ut att vara en före detta butik.
Varor låg hälften på golvet, hälften på hyllor. Vid andra sidan av rummet stod en person som liknade mera en robot än en människa. Vid sidan om låg en "patient" som låg medvetslös på ett operations bord. Han fördes in i en maskin, och så kom han efter en stund ut från andra sidan.
Patienten steg upp, nästan mekaniskt, och började tala. Han förklarade att vi skulle gå med på samma sak, att det var absolut nödvändigt för det nya systemet och för oss själva. Några snabba blickar med samma innebörd utbyttes mellan ungdomarna, och det menade -"aldrig i livet"!
Vi bevakades av bara några få vakter... Och som på en given signal satt vi igång med uppror! Vi fick snabbt överläget. Vi kastade varor och saker på vakterna, för att hålla dem på avstånd. Konstigt nog andvände de inga vapen. Hissarna var snabbt fyllda på ungdomar, och på väg till nedre våningen! Jag var olyckligt nog en som inte fick rum i hissen på första åket! Så jag försvarade mig villt, med kastruller och andra urgamla föremål. Till min förvåning, gjorde vakterna inte någon stark motstånd! De liksom bara väntade att ilskan skulle ta slut... Och personen eller varelsen såg ut att njuta av vårt flyktförsök!
Efter en stund kom hissen tillbaka. Dörrarna öppnades sakta, och till min förvåning var den halvfull av ungdomar, samma ungdomar som just gjort ett tappert flyktförsök. Det förvånade mig att de frivilligt kom tillbaka! De såg helt hopplösa och misslynta ut! Jag gav ändå inte upp hoppet av denna syn! De gick slött ut ur hissen och följde varelsens uppmaning att komma fram till honom, men jag gjorde ett snabbt språng, och kom mig in i den tomma hissen! Dörrarna stängdes sakta och jag åkte ensam ner till första våningen.
Snart stod jag i det första rummet, med de två hissarna. -Ingen vakt i sikte! Och skjutdörren var öppen! Jag sprang ut ur huset... Jag såg inte mera en ståtlig stad framför mig. Det var ruiner och kolsvarta byggnader. Himlen var svart av mörka moln, och någonstans ifrån molnen lyste ett rött ljus. Gatorna var öde... -Vart hade jag kommit och vart skulle jag ta vägen?
Plötsligt märkte jag att jag hade något på näsan... Jag hade ju inte glasögon, såvida jag kom ihåg! Jag tog av det främmande föremålet! Det liknade någon sorts mekaniska glasögon. Jag kunde inte förstå att jag inte märkt dem förut. En detalj jag lade speciell märke till var att de verkade vara avstängda! Några enkla ledlampor tydde nämligen på att de var i off-läge!
Men det var två röster som sa något till mig, jag tror det var förnuftet... Den ena; - Vad håller du på med? Nu ska du vara en snäll pojke och fara tillbaka, så ordnas allt tillrätta! Den andra; - Vad står du där och väntar på?? De får snart fast dig om du bara står där! Fly!!
Jag grep tag i röst nr2 och sprang iväg!!

Fortsättning följer... (håller på att skriva!!)